brinnande fragment

11667536_10204543785262727_711069829438600232_n

Det är varmt. Det är så okristligt varmt. Jag kan inte tänka, har svårt att sova och ingen aptit. Det svenska i mig driver en strid, dels mantrat att ”ta vara på bra väder”, men också faktumet att jag är inte van vid 37 graders värme. Den tryckande hettan försätter mig i ett panikstadium som utlöser en kedjereaktion av ångestattacker. Ångest över vad jag ska göra nu. Vad ska jag göra med mitt liv.

Den senaste tiden har det varit mycket debatter i det publika rummet och på sociala medier, och jag skäms för att säga att jag inte har varit engagerad. Är det någonting jag vet med säkerhet är det att jag är en extremt självcentrerad människa. Jag sätter alltid mig själv i första rummet, och prioriterar mina behov. Det tog långt tid för mig att upptäcka att inte alla människor är som jag, att inte alla värderar sitt eget välmående högst. Det tog mig ännu längre tid att hitta en balans i mitt sätt. Jag är fortfarande den mest egocentriska person du någonsin kommer att träffa, men jag hymlar inte längre med det. Självklart älskar jag fortfarande människor, men det finns bara två personer i denna värld jag sätter framför mig själv.

För första gången i mitt liv skrämmer min självständighet mig. När nu om en månad mitt kontrakt löper ut, och jag flyttar ifrån Frankfurt, har jag inga som helst förpliktelser. Jag tvingas att använda en klyscha; men hela världen ligger för mina fötter. Jag är säker på att jag inte är ensam i det här: Framtiden skrämmer skiten ur mig. I den tyska hettan är jag fångad i den cyklonvind av känslor. Rädsla, lycka, sorg. Melankolin och vemodet är strakt, för människorna som jag känner här börjar nu försvinna. De åker alla tillbaka till sina hem, och det är så svårt att säga hejdå. Hur säger man hejdå till sin vän som man spenderat tio intensiva månader med? Vi har upptäckt en helt ny stad tillsammans och nu är hon tillbaka i México. Det är så svårt att hitta något att säga till någon som jag kanske aldrig kommer att träffa igen.

11667044_10204522823738702_1450848848_n 11716132_10204522823178688_1398262859_n 11121120_10204448196073057_767758827_n

Jag älskar min nutid. Min tillvaro just nu är fantastisk och friheten i att kunna göra vadsomhelst den kommande tiden är en gåva. Jag förstår min lycka. Men jag befinner mig i valfrihetens vanmakt. Det finns så mycket jag vill göra, men det känns redan nu som om tiden springer iväg. Jag vill få ut allt av livet, på en gång. Att kräva detta av livet, och av mig själv får mig att skämmas. Hur kan jag vilja ha allt när det finns så många som inte har någonting. Jag skäms, och det är inte mycket som får mig att skämmas. Jag skäms inte över min kärlek till Johnny Logan eller hur jag anser att den mest känslosamma låten som finns är Iris. Jag skäms inte över att jag aldrig har sett Star Wars eller Titanic. Jag skäms inte över min pretentiösa sida eller hur jag har hanterat mina romantiska förhållanden. Men jag skäms över min girighet.

Detta inlägg är splittrat och mina tankar är överallt, men se det som en representation av mitt nuvarande mentala tillstånd och var glada över att ni slipper vara här och lyssna till min härdsmälta. Och om någon av er är på väg att spendera ett år utomland själva, ska jag sammanställa ett överlevnadspaket, som jag lovar kommer under snar framtid. (Är det inte ironiskt att vi på redaktionen blir fler och fler, men det publiceras inte fler texter för det? Ironin är trotts allt vår vagga, nittiotalisternas modersmjölk.)  

 

Hedvig Nordling

One Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *