Illusionen om medvetenhet

Nu var det äntligen dags. Stunden ni alla (jag) har väntat på. Ett seriöst, djuplodande jävla inlägg är på g. Jag skulle vilja beskriva bakgrunden med en mild liknelse: tänk 90-talet, ironins årtionde. Där Varan-TV och Killinggänget var protagonister. All kultur som producerades var förklädd i lager av ironi, och sarkasm var det egentliga ledordet för samtliga kulturyttringar. Men, plötsligt, som Jeff Goldblums karaktär i Jurassic Park så korrekt beskriver ”Life finds a way”. Fast jag skulle vilja rephrasea till ”Culture finds a way”, vilket låter jättelökigt, men fint. Lukas Moodyssons ”Fucking Åmål” slår 90-talets ironiker med storm. Den är så jävla brutalt ärlig och autentisk att ironi över en natt blev grabbigt och omoget. Filmen ändrade kulturscenen för alltid, och gav ännu ett exempel på kulturens evolution.

Vad jag vill säga är att jag, och många med mig, har väldigt enkelt att skriva ironiskt. Det är lätt och faller naturligt att uttrycka sig skämtsamt men svårare att skriva, för att citera mig själv meta-style, ”jättelökigt, men fint.”. Därför vill jag skriva en disclaimer innan ni läser följande stycken: Det kommer nog bli lite töntigt. Så snälla, tänk att ni sitter och ska se ”Fucking Åmål” på bio 1998. Så watch me, grazie.
Min flickvän skickade för ett tag sedan två bilder till mig. Dessa visade på hennes mosters gamla pass. Detta kanske ni tänker är både trivialt och ointressant. Men det visade det sig inte vara. Min flickväns föräldrar är nämligen båda födda i Somalia. Och därav också hennes mammas syster. Jag har, under de snart 19 månaderna vi varit tillsammans, fått glimtar av det Somalia hennes föräldrar växte upp i. Och varje gång jag har fått någon juicy information får jag direkt abstinens, och vill ha mer. Men tyvärr vet heller inte min flickvän speciellt mycket. Hon har självklart frågat sina föräldrar om deras uppväxt, precis som vilket vetgirigt barn som helst. Problemet ligger dock i att om, ponera, jag skulle fråga mina föräldrar går inte deras minnen till ett Sverige som inte alls existerar längre, och som de, handgripligen, blev tvingade att fly ifrån. Självklart har även Sverige förändrats, jag hade hellre växt upp med Olof Palme och demonstrationer mot Vietnam-kriget än detta, till synes, ändlösa definitionskrig mot sverigedemokrater och antifeminister.
Bilderna från passet visar en, i mina ögon, förlorad värld. Jag har växt upp i Stockholm och tagit del av den utbildning som erbjuds här. Jag vill ju tro att jag är öppen och kan se förbi vidriga normer och strukturer; men för mig var det en helt ny tanke att man ens kunde ha ett pass i Somalia. Men vid närmare eftertanke, why the fuck not. Somalia var som vilket annat land som helst innan inbördeskriget 1991. Det är bara den tanken som för mig blir så oerhört svårsmält. Och förmodligen ännu mer så för min flickvän, som lever på just dessa minnen av ett idag icke-existerande Somalia.
Passet gav mig samma känsla som när jag fick veta att min flickväns pappa älskade att gå på bio när han var yngre. I Mogadishu. Jag vet inte om ni känner samma som jag, men för mig var det lite av en chock att höra. Glutta Bondfilmer i 70-talets Mogadishu. Att jag inte riktigt kan applicera biografer på Somalias huvudstad gör mig säkerligen till någon form av rasist i den postkoloniala diskursen. Antar att man växer upp i en bubbla på Södermalm, hur open-minded och medveten man än tror att man är.
Att passet hamnade i min flickväns mammas ägo handlade om mosterns förhoppningar att även hon skulle få chansen att ta sig till Sverige i och med krigets utbrott. Detta skedde dock aldrig, varför vet vi inte. Och vi kommer förmodligen aldrig få veta, just för att frågan gör för ont.
Nu kommer man till ett vägskäl: antingen kan jag avsluta på ett ironiskt sätt och på det viset förstöra hela ”Fucking Åmål”-känslan. ELLER så kan jag fortsätta hela vägen ut, och bli en guru i lökighet. Tärningen är kastad.
Jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att Somalia blir lika soft som det var igen. För det var soft, och det kan verkligen bli det igen. Al-Shabab har lämnat Xamar (Mogadishu) och vi kan bara hoppas på fler liknande nyheter. Tack för att jag fick vara eran Moodysson. Alaikum Salam.

Fabian Ohrn

<3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *