Män i trikå suger

o-AFORCE-facebook

 

Jag har aldrig varit en seriemännska’. Och då menar jag serier som i comics, eller dess rätta benämning: dead tree media. Men jag har alltid haft en romantisk bild av serietidningar. Främst påeldad av min käre morfar som drömmande berättar om sina somrar på familjens landställe. Där han, i sin gyllene medelålder, berättade hur kan kunde mjöla in femton fantomennummer rakt in i hatthållaren på en bra förmiddag. Det är någonting ytterst rogivande med bilden av en vit man i medelåldern, läsande en serie med tveksamt rasistiska drag. Men det var ju 70-talet, och då var allt okej.

Allt för ofta är tanken om ett sånt här majjigt tidsfördriv så mycket härligare just i dess tankeform än när den väl realiseras. Jag prövade nämligen på detta med seriemagasin. Jag lärde mig många viktiga läxor under denna korta men synnerligen intensiva läs-session.

1. Din egna position är essentiell. Jag prövade på den klassiska Dagboksskrivande-tonårstjej-positionen, det vill säga på mage med armbågarna i marken och melankoliskt moonwalkande fötter. (Med det sagt är det inte tjejigt [hatar det ordet] att skriva dagbok, jag försöker bara applicera mig själv i en referens som jag hoppas man kan känna igen sig i.). Ergonomi är ju verkligen svenskans osexigaste ord, och jag i positionen nyss beskriven var Sveriges osexigaste individ. Halva kroppen somnade och hela företaget blev mer ett ofrivilligt yoga-pass än en den stund av harmoni jag hade hoppats på.

2. Det spelar roll vad man läser. Det är klart som fan det spelar roll vad man läser, tänker ni. Och ni har åh, så rätt. Fantomen suger. Stålman suger. Spindelmannen suger. Läderlappen suger (Ja, Vilhelm, han suger). Alla brottsbekämpande män i trikå suger verkligen. Det är verkligen inte en ny spaning, men den är verkligen sann. Fantomen beskrivs som en ”trikåklädd brottsbekämpare” i sin egen wikipediaartikel. Trikåklädd brottsbekämpare. Verkligen. Bara att bekämpa brott, hur pretto på en skala. Inte nog med det, håll i hatten. Iklädd den mest rimliga brottsbekämparoutfiten någonsin: trikå.

3. Försök tänka bort sunda värderingar och åsikter. I varje fall om ni ligger på samma breddgrad som mig, meningsmässigt. Ochni har ju ändå hittat till DMKK, där vi försöker vara medvetna och toleranta, så jag tar mig friheten att anta. Vi kallar oss feminister och kan förhoppningsvis definiera cultural appropriation (eller kan vi, Morgan?). Vi är i internets periferi åsiktsmässigt. Serietidningsvärlden är inte soft, den är patriarkal och sexistisk, för att nämna några epitet. Den är svårare att stämpla med rasism, men komigen, 75 % av alla protagonister med högre melaninnivåer än genomsnittet serietidningshjältar heter något med Black (Black lightning, Black Panther med flera). Detta för att läsaren inte ska missa denna avgörande detalj, antar jag. För protokollet är det inte så att Black Lightning kan framkalla svarta blixtar, utan hans blixtar är alldeles vanlig blixtfärg. En person som inte är vits mest meriterande kvalitet är tydligen alltid hudfärg, tröttsamt nog.

Med det sagt är inte alla serietidningsläsare kids från småstäder som har volvo-keps, som anser att det finns en jättebra synonym för chokladboll och som röstar Sverigedemokraterna för att röra om i ”PK-Sverige”. Vad jag menar är att om man går in i hela comicbook-mediet med samma grundinställning som när du ska läsa Hanapees blogg kommer du inte bara bli besviken. Du kommer bli arg. Framförallt kommer du döma ett helt medium. Ett medium som har potential att bli något helt annat än vad det är idag.

Därmed presenterar jag lista två, kallad: Om du trots allt vill pröva:

Lost Girls.

Skriven av Alan Moore, som tyvärr gett upphov till den typ av trikålitteratur jag varnade för ovan. Hans fru, Melinda Gebbie, är dock medförfattare och framförallt medtecknare. Lost Girls är mer av en grafisk novell, som en klassik serietidning fast med mer text. En typ av metamorfos mellan serie och roman.

Lost Girls är porr. Alltså verkligen hardcore erotik, vilket man (jag) inte är jättefamiljär med, officiellt ;))))). Berättelsen kretsar kring Wendy från Peter Pan, Alice från Alice i Underlandet och Dorothy från Trollkaren från Oz i ett hotellrum 1913. De har mötts där för att diskutera sin sexualitet. Vilket de gör, svindetaljerat.

http://www.amazon.com/Lost-Girls-Alan-Moore/dp/1603090444

A-force.

The Avengers sög verkligen, det var en riktig onanifest i trikåer. Jag hatar det ordet, och allt det står för. Jävla trikåjävlar. A-force är en remake av Avengers, fast med bara tjejer. Författaren G. Willow Wilson är svintung. Hon är född i staterna men konverterade till Islam i collage och flyttade i och med det till Kairo där hon för närvarande residerar och är sådär mysigt kreativ. Hennes flaggskepp, Ms. Marvel, handlar om Kamala Khan, en muslimsk tonåring med super-powers.

Tillbaka till A-force. Den är inte släppt än, utan arbetas fortfarande på. Superhjältarna kommer förmodligen ha trikåer, men de kommer vara av annat kön, och förhoppningsvis kanske man får se någon rasifierad som inte har ”Black” som del i sitt namn. Jag kommer köpa, läsa och älska A-force hur jävla dålig den är. Bara för att fucka med alla snubbar från Säffle som BARA ÄLSKAR AVENGERS ÅHH FAN VA BALL DEN VA HULKEN PÅ SLUTET SOM BA VA ARG HELA TIDEN O FAN VA NAJS RÖV HON TJEJEN HADE HÖHÖ *injicerar bak snus i aortan*

http://io9.com/marvel-is-creating-the-first-ever-all-female-avengers-t-1684215923

Ôoku: The inner chamber.

Jag håller med, det låter jättefånigt. Men hear me out: Japan under 1700-talet, en mystisk pest bryter ut som, håll i hatten, bara dödar män. Detta skapar en alternativ historieskildring där Japan omvandlas till ett matriarkat. Jag har inte själv läst den här utan bara läst om den. Ôuku verkar göttig dock.

http://www.amazon.com/%C3%94oku-The-Inner-Chambers-Vol/dp/1421527472

Sist men inte minst skulle jag vilja ge en s/o till MALE_MASTERRACE for obvious reasons.

Fabian Ohrn

<3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *