Vi måste prata om det här

20130125-girls-thumb-624x420-1359325349

13.43 och på datorskärmen syns Lena Dunhams bröst genom det gula nätlinnet. Det är det där avsnittet när hon och hennes kompis tar en massa kokain och det är roligt på det sättet att jag hade skrattat högt om jag hade tittat på Girls tillsammans med någon. Blir panikkissnödig och när jag pausar avsnittet blir det tyst. Det blir helt tyst på ett rått och påträngande sätt, en tystnad som gör att en påminns om att här finns bara jag. Kissar med dörren öppen. Mest för att jag kan, men känner mig lite obekväm av att katten tittar mig rakt i ögonen utan att blinka. Kollar Instagram för fjärde gången sedan klockan slog 13 och råkar like:a en bild som en gammal klasskamrat la upp för 26v sedan.

Att fylla en vardag med så pass meningslösa aktiviteter är en konst som jag har belönat mig själv för flera gånger. Men den större konsten handlar snarare om att tänka bort den tomma/stora/dynamiska/småaktiga-känslan av ensamhet. En ensamhet som jag skäms över att prata om – just eftersom den är så pass alldaglig. Jag skäms över att erkänna denna ensamhet eftersom den varken är djup eller särskilt farlig. Det är en ensamhet som en vuxen människa ska klara av att hantera, men som jag i mina svaga stunder hukar under. Den liksom förminskar känslan av att känna mig himla independent och modig hela tiden. Men varför ska det vara så orubbligt svårt att prata om det här? För att tillsammans med de allmänt kända faktumen: vi föds, vi dör, vi gråter, vi skrattar så bor även det faktum att då och då kan livet kännas jävligt ensamt. Kom igen nu. Vi klarar det, men först måste vi prata om det. Jag kan börja:

Hej. Jag heter Fanny och ibland kan jag känna mig ensam på de mest folkfyllda dansgolven. Vissa middagar hemma sitter jag tyst mitt i min familj och tycker synd om mig själv. För att jag inte känner mig hörd. För att jag gör mig själv till ett offer som kräver allas uppmärksamhet. Jag skäms över att känna mig ensam, för att denna ensamhet är helt och hållet obefogad.

Den starka och pulserande kroppen vi ungdomar utgör är en fantastik varelse. Vi kan tillsammans hoppa högst, springa snabbast och skratta mest. Tillsammans är vi som hen på festen som dansar som en jävla galning tills lamporna tänds och stället stänger. Den gemenskapen kan lysa upp vilken tillvaro som helst. En gemenskap som är till för oss alla, och som vi tillsammans utgör. Ibland måste jag bara påminna mig och att i den kroppen finns jag, och där finns också du.

 

 

Fanny Förberg

One Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *