Henrietta Cahn

Hon var 17 år och gick i tvåan på Kungsholms gymnasium. Elevkåren på skolan skulle välja några nya medlemmar till styrelsen. Posten som vice ordförande var öppen men Henrietta visste inte om hon skulle våga söka. Till slut gjorde hon det och nu är hon verksamhetsutvecklare på Sveriges Elevkårer. Hon är uppslukad i kår- och föreningslivet men hon har gjort mycket mer än så.

Jag sit10345543_10202608041937116_4298098804953613638_nter inne på Waynes på Drottninggatan i Stockholm, mitt i stadens rus. Henrietta skulle komma hit direkt efter att hennes tåg från Uppsala rullat in på Centralen. Såklart är min mobil död och jag har inget internet på datorn. Tiden går och jag vet inte vad jag ska göra. Till slut ser jag en coolt klädd tjej komma in, lite stressad men glad att hon äntligen hittat mig. Tydligen finns det två Waynes på Drottninggatan. Det hade inte jag någon aning om, strukturerad som jag är.

Henrietta växte upp i Stockholm. Hon gick på Vasa Real i grundskolan och när det var dags att välja gymnasium valde hon en internationell linje på Kungsholmens gymnasium, nu har hon flyttat till Uppsala och jobbar som verksamhetsutvecklare på Sveriges elevkårer i Uppsala län. Sveriges Elevkårer är en av Sveriges största föreningar, de har 82 000 medlemmar som bor över hela Sverige.

– Jag hjälper elevkårerna hjälpa sig själva. Oftast vägleder jag bara när det finns problem men ibland håller jag föreläsningar eller workshops.

Kårarbetet i gymnasiet fastnade Henrietta verkligen för och hon har efter hon tog studenten fortsatt jobba kring det. Henrietta kände att hon ville ge något tillbaka så hon gav sin arbetskraft och det ångrar hon verkligen inte, trots flytten till Uppsala och allt hårt jobb.

– Det har bara vart skönt att flytta, jag brukar säga att jag är den enda ungdomen som flyttar till Uppsala utan att plugga. Jag vill plugga snart däremot, det lutar åt juridik i Uppsala faktiskt.

Samtalet fortsätter och vi rör oss bort från kårlivet. Henrietta har hunnit göra mycket trots sin unga ålder. I tvåan på gymnasiet åkte hon och en annan tjej till Polen för att lära sig om judarnas liv och historia. Resan var väldigt bildande men också hemsk i vissa stunder. Tjejerna åkte hem men ville inte bara släppa resan. De ville dela den med andra.

– Vi höll föredrag i våra klasser om resan och vi fick mycket fin kritik från både lärare och elever, så vi föreläste i fler klasser på våra skolor och även det gick väldigt bra. Det var kul att folk tog åt sig av det vi berättade men samtidigt var det jobbigt psykiskt för ämnet är väldigt tungt och ibland förskräckligt.

Henrietta fick senare det året hålla tal i stora synagogan i Stockholm på förintelsens årsdag, om det hon och hennes kompis gjort. Många tyckte det var fantastiskt, hon fick mycket beröm för talet. Det kom fram en kvinna och fråga om de ville göra en större grej av detta, fler skolor och i större utsträckning. Det ville de och ett arbete satte igång. Tyvärr hoppade några av och Henrietta fick heltidsanställning så hon kunde inte fortsätta. Arbetet är dock fortfarande igång och Henrietta hoppas kunna hjälpa till vid specifika situationer.1009807_10200753356691144_1317991989_n

Henrietta är även med i Raoul Wallenberg Academy(har du inte 100 koll på vem han är, lyssna på den här dokumentären: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/86239?programid=2519). Hon gick en ledarutbildning under akademins ansvar och kände lite samma sak där som med elevkåren. Hon ville ge något tillbaka för det akademin gjorde för henne. Nu sitter hon i styrelsen där och trivs bra med det.

Som ni säkert förstår är Henrietta en arbetsam och intelligent tjej som får saker gjorda. Hennes första initiativ var vid trettonårs ålder i det judiska samfundet. Idag är hon viceordförande i samfundet men i början var det mest på lek och lärande, inte så mycket ansvar. Det har hon senare i livet fått och valt. När en har haft många sysselsättningar som Henrietta alltid har haft, så får en lov att välja bort andra aktiviteter, men det har hon inte haft något problem med.

– Jag ångrar inte mina prioriteringar. Jag får göra det jag vill och kan leva ut min potential i det jag gör. Jag har också träffat många av mina närmsta vänner via jobbet och föreningarna.

Jag tror det finns en hel del föreningar och arbetsplatser som i framtiden skulle vilja ha Henrietta som medarbetare. Hon har dock ingen aning om vad hon vill bli när hon blir stor. Vi på DMKK tycker det är perfekt för vi försöker informera om att en inte behöver veta så mycket för att lyckas, att våga försöka räcker oftast. Det är även Henriettas tips.

– Tänk inte så mycket! Börja göra något du gillar och så lär du dig med tiden.

Det tycker jag är ett förträffligt citat och jag hoppas att ni kan ha användning för det i framtiden.

Axel Klasson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *