Light of Earendil

bergman_doden_schack

Det är intressant att jag börjar ännu ett inlägg med att tala om vår allas kära mediemogul, och, icke att förglömma, chefredaktör Axel Lundström. Det bör även tilläggas att Axel inte alls tillkallade till krismöte med redaktionen igår kväll, att han inte alls med sin auktoritära röst menade att ”det hade varit bäst för allas intressen om ni börjar alla inlägg med att nämna mig, och gärna mina titlar också.” Han är alltså chefredaktör. Inte bara redaktör, utan chef också, och redaktör. Över alla redaktörer här på DMKK är Axel alltså chef. Men det är viktigt att förtydliga att han inte BARA är chef, utan också redaktör. He’s one of the people.

Nu när vi tagit upp det mest essentiella kan vi gå vidare till något inte alls lika väsentligt som Axels lajvade-fake-chefredaktörskap: nämligen döden. Döden, döden döden. Detta allomfattande mörker. Denna konstant närvarande påminnelse om livets förgänglighet. I helgen fick jag erfara ännu en utav dessa grymma påminnelser. Om jag vore nån typ av snapback-douche hade jag kanske lagt upp en bild på instagram med captionen: ”En fallen kamrat #santamonica”. Det är nämligen min första tändare som har gått förlorad. Hen var med mig sedan den första klickningen av den första klickisen. Denna orangea tingest. Åh, vi har varit med om så mycket tillsammans. Nu när du gått vidare till de stilla jaktmarkerna har jag bestämt att skriva en typ av memorial över dig, eller kanske, till dig.
Du har blivit tappad, du har blivit kastad. Kanske bortglömd tidvis. Men framförallt har din lilla eld givit ljus i mörkret. Jag ska inte sticka under stol med att jag har försökt ersätta dig. Jag köpte någon typ av Zippo-variant med Biebers nylle som motiv. Den förgyllde sannerligen några Ace-kvällar, men den sken kanske för ljust. The bigger they are, the harder they fall sade en vis hen, det kan ha varit självaste Lundström. Jag ska inte bli långrandig, även fast det är så svårt när det gäller dig. Orangeafärgad plast, tändstift, lite andra delar med svårförståelig relevans. Men du var så mycket mer. Åh, så mycket mer.
Du var inte skapt för det hårda livet. Vi är ledsna om vi uttnyttjade dig, du var alltid där för oss – så därför är vi här för dig nu, på DMKK. För det är sådana vi är, stand up guys. Tack, ännu en gång.
Jag skulle vilja konkludera med ett faktiskt citat av ansvarige utgivare Lundström: ”When your time comes to die, be not like those whose hearts are filled with fear of death, so that when their time comes they weep and pray for a little more time to live their lives over again in a different way. Sing your death song, and die like a hero going home.”.

 

Fabian Ohrn

<3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *